Krönika

Karriär på hemmaplan

Bebisen fixerar mitt ansikte med allvarlig blick, djupt koncentrerad. Jag sjunger en vers till. Vid tonartshöjningen rinner saliven i långa strängar från hennes underläpp. Min version av Whitney Houston-klassikern "I will always love you" går definitivt hem hos enmanspubliken. Lilltjejen sprattlar med sina små ben och ler liksom uppmuntrande när jag klämmer till de högsta tonerna. Äntligen! Äntligen får jag uppleva Det stora genombrottet.

Under hela 90-talet var musik mitt stora intresse. Jag visste precis vilka plattor som stod var i kultiga skivaffären Heta Vax i Helsingborg. Jag hängde på alla de då största festivalerna och kunde rabbla låttexter trots för lite sömn på iskalla, urinstinkande campingar. Men jag kände inte många som kunde spela själv, bortsett från den obligatoriska blockflöjten. Det fanns inget "Idol" på tv och få vågade erkänna att de drömde om en artistkarriär. Jante vakade över våra huvuden likt en utsvulten gam.

Min osäkerhet fick mig att tro på de taskiga röster som bestämt hävdade att jag inte kunde sjunga. Jag tystnade, men nånstans där inne i hjärtat spirade längtan efter att synas, att stå i centrum och att få göra stordåd på landets scener.

Med åren glömdes denna alternativa karriär bort. Jag pluggade hundratusen universitetspoäng, kunde kalla mig journalist och fick så småningom sambo, två bonusbarn och en alldeles egen unge.

Det är först nu, då medelåldern flåsar mig i nacken, som jag skaffat mig ett troget fan. Fyramånadersbebisen fullkomligt älskar när jag sjunger och jag väljer att lita blint på hennes omdöme. Med varje tandlöst leende växer mitt självförtroende. Allt mer komplicerade låtar fyller ut min tidigare så blygsamma repertoar. Den som först bestod av "Lilla snigel" och "Min ponny" innehåller numera alla möjliga genrer.

Och visst låter det bra. Jag sjunger ju med samma knivskarpa Östersundsdialekt som Annika "Säkert!" Norlin. Jag tolkar Håkan Hellströms låtar på nytt sätt och sjunger countryvemodigt som Dolly Parton. I ungens öron låter min oskolade röst vacker.

Bonnatösen från Bårslöv har plötsligt blivit en idol. Någon att se upp till. Nu gäller det att hålla huvudet kallt, och sålla klokt bland alla smaskiga skivbolagserbjudanden. När de väl kommer.

Jenny Petersson jenny.petersson@hd.se

Krönika

"Lyx att ha frivillig semester"

Maria Lindberg

KRÖNIKA. Kanske tillhör du en av de lyckliga som fortfarande har semester, eller har du redan haft eller ska du kanske ha semester längre fram. Det är lyx att ha semester, för att "ha semester" innebär också att du har ett arbete. Ett arbete du kan ta ledigt från, ett arbete som drar in pengar och som gör att du kan vara ledig minst fyra veckor över sommaren samtidigt som du får betalt.

För många innebär sommaren skön vila med sommarlov, resor och upplevelser. Men för den som inte har ett arbete blir det inte samma sak. Jag var arbetslös förra sommaren och även om det var trevligt att för första gången vara hemma under fyra hela sommarveckor med min man, så fanns det mycket som var mindre roligt. Resor blev det inga längre än dagsutflykter och att unna oss utekvällar på restaurang var inte aktuellt. Dels måste man som a-kassemottagare ständigt finnas" till arbetsmarknadens förfogande" det vill säga vara hemma. Dels finns inte samma ekonomi i hushållet när den ena inte har något jobb.

Jag är väldigt glad över det trygghetssystem vi har i Sverige som gjorde det möjligt för oss att kunna bo kvar på vår gård, ha kvar våra djur och fortsätta en hög levnadsstandard (jämfört med resten av världen) trots att jag förlorade mitt jobb. Men det är ändå aldrig kul att vara arbetslös.
I år har jag ett jobb att ta ledigt från och jag har nyligen kommit tillbaka från min semester. Det var fyra veckor som innehöll både äventyr, avslappning och roliga människor.

Eftersom jag uppskattar både mitt jobb och min semester extra mycket från perspektivet av att ha varit arbetslös ett år, skickar jag en tanke till dem som inte får någon semester denna sommar. Jag hoppas er ofrivilliga ledighet övergår i en frivillig och betald semester nästa år!

Krönika

Tiden är vad vi gör den till

– Jasså, är det måndag idag?

Det har blivit ett av favorituttrycken som markerar min nya tidlösa tillvaro.

När jag slutade mitt heltidsjobb, och bara jobbar ibland, har tiden fått en annan dimension. Vid årsskiftet kastade jag mig ut i en ocean av tid. Där ligger jag fortfarande och skvalpar.

Tiden är densamma, timmarna och dagarna lika långa nu som då. Men tiden är mindre dramatisk, den är inte uppstyckad och ångestfylld. Det spelar ingen större roll om det är onsdag, söndag eller måndag.

Jag har inte längre ett jobb som hela tiden hänger över mig och en fritid som alltför snabbt tar slut. Tiden flyter på och jag flyter med.

Det är som när jag var barn, då var tiden oändlig. Speciellt på sommarloven. Samma känsla hade jag när jag blev pappa och var barnledig. Då levde jag i en härlig bubbla av tidlöshet där barnets behov bestämde rytmen. Jag tror alla nyblivna föräldrar kan känna så, även om det ibland är arbetsamt när barnen gråter, har ont eller inte sover på nätterna.

I övrigt har det ofta varit stressigt i livet och tiden har sällan räckt till. Stressen har smittat av sig även på de fina stunderna.

Jag minns när jag ibland tog barnen med till en lekplats, till stranden eller ut i skogen. Efter ett tag sa jag: Nu ska vi snart åka hem!

– Men pappa, vi kan väl stanna lite till? Här är så kul!

– Okej, en stund till, men sen måste vi hem…

Efteråt har jag tänkt: varför MÅSTE vi hem? Det fanns inget vi var tvungna att göra, vi kunde ha stannat ett bra tag till.

Vi MÅSTE hem för att jag inte pallade att vara på en plats en längre tid. Stressen i mig gjorde att vi måste förflytta oss och inte kunde vara kvar i nuet.

Nu försöker jag verkligen stressa ner, men tyvärr är barnen för stora för att få någon riktig glädje av det.

Det finns två blindskär i min nya tidlösa tillvaro. Rastlöshet och försoffning.

Det är lätt att skjuta upp saker man inte är tvungen att göra. Eller helt strunta i dem. Samtidigt som jag vet att om jag väl ger mig i kast med något så lyfter tillvaron. Man kan inte hänga i soffan hela dagarna.

Rastlösheten har följt mig genom livet, så den är jag väl bekant med. Nu när jag inte knyter upp tillvaron på vissa tider och aktiviteter så kan den komma smygande. Rastlösheten har två sidor, den kan vara en kreativ motor. Men den kan också leda till att man bara irrar omkring och bränner energi till ingen nytta.

Då har jag sumpat den tidlösa friheten.

Peter Carlson peter.carlson2@gmail.com